Det finns barn som drömmer om en bättre plats
Det händer mycket i världen just nu. Människor far illa. Barn far illa. De tappar sina hem, sina bästa saker, sina vänner, sin familj. Det finns så många barn i världen som är ensamma just nu.
Som längtar till en lycklig plats. Till en sån plats som alla barn har rätten att vara på.
Överallt finns barn som försöker hålla sig fast i någon form av svag trygghet, som långsamt bleknar. De väntar och väntar, men det finns ingen att möta på andra sidan. Barn som lyssnar efter en röst, ett fotsteg, eller en famn som aldrig kommer fram.
Krig och konflikter rövar barn på deras barndom. Alla former av oroligheter, internationella som ytterst intima, stjäl livet av barnen. Det lämnar små händer tomma, utan något att hålla i.
Det finns barn som drömmer om en bättre plats.
Må vi aldrig vänja oss vid ensamheten i deras blick.
När barndomen tas ifrån barn
Dessa bilder är min tolkning av den ensamhet och utsatthet som barn upplever världen över. Vissa barn utsätts för ensamhet i skuggan av ett krig, där hem förvandlas till ruiner och framtiden suddas ut av rök och eld. För andra är det en ensamhet som ekar i tomma rum där kärlek och trygghet borde finnas, men aldrig gör det.
Barn i krig tvingas bli vuxna innan de ens lärt sig alfabetet. Innan de kan uttala sitt namn. De bär på tunga ryggsäckar som inget barn borde bära. Händer som släpper taget för alltid, gator som aldrig mer känns trygga. De vandrar genom flyktingläger, städer i spillror, gränser som inte vill ta emot dem. De sluter sina armar kring en trygghet de tror ska vara, i alla fall för stunden. Kramar om de få saker de har kvar från ett liv som fanns igår.
Men ensamhet och rädsla finns inte bara i krig. Den finns i hem där barn går på tå för att inte trigga en vuxens ilska. Där kärlek villkoras, där kylan mellan väggarna känns kallare än midvintern självt. Där små hjärtan slår för fort, för ofta, för att de aldrig riktigt vet vad som är äkta och inte.
Det finns barn som inte har en trygg hand att hålla i.
Barn som ser tryggheten blekna.
Hur bilden blev till
Jag ville skapa en bild som förmedlar känslan av att vara liten och ensam i världen, den eviga väntan efter någon som kanske aldrig kommer. Miljön vid Göteborgs Centralstation i kombination med det typiska göteborgsvädret passade riktigt bra. Det är en plats där människor kommer och går, men där vissa förblir kvar. Jag valde att använda dova, kalla färger för att förstärka känslan av övergivenhet och att Hjalmar skulle ha ett gosedjur för att symbolisera den sköra trygghet som fortfarande finns kvar. Du kan se en behind the scenes-film här.