I en värld där vi konstant matas med bilder och information kan det osagda vara det som stannar kvar längst. I fotografi handlar det ofta om vad vi väljer att inkludera – men lika mycket om vad vi väljer att utelämna. Genom att arbeta med minimalism, utrymme och antydningar kan vi skapa bilder som dröjer sig kvar i betraktarens sinne och väcker känslor bortom det uppenbara.
Detta inlägg är för både din och min egen inspiration. På den här plattformen vill jag dela med mig av många olika perspektiv på fotografi och då är det ju roligt om jag själv kan utmanas också. Därför bestämde jag mig för att testa dokumentärt fotograferande och inkludera en minimalistisk tanke i fotograferandet under ett par dagar, för att ge mig själv en ny synvinkel på fotografi. Detta innebär att jag har tagit med mig kameran överallt för att potentiellt kunna fotografera helt naturliga, vardagliga situationer och återge den i mitt eget berättande.
när frånvaron blir berättande
Tänk på en bild av ett barns små skor vid en ytterdörr. Barnet är inte där, men vi förstår att det har varit där – kanske är det precis på väg ut på äventyr eller nyss kommit hem. Den tomma stolen vid matbordet och en gaffel slarvigt lutad mot tallriken. Fotspår i snön. Vem gick här? Ett öppet brev. En vissen blomma. Genom att utesluta vissa element bjuder vi in betraktaren att fylla i historien själv.
Det är en kraftfull teknik. Ibland säger det vi inte ser mer än det vi ser. En ensam kaffekopp på ett bord kan antyda någon som just gått, en skugga i dörröppningen kan skapa spänning. Genom att skapa luckor i berättelsen får bilden ett djup som aktiverar fantasin.
minimalism och negativt utrymme
Minimalism inom fotografi handlar inte bara om att hålla en bild ren och enkel. Det handlar om att låta tomrummet tala. Negativt utrymme – de öppna ytorna i en bild – kan förstärka en känsla av ensamhet, stillhet eller frihet. En liten figur i ett stort, öppet landskap skapar en känsla av litenhet i en stor värld. En bild där huvuddelen av kompositionen består av tomma ytor ger utrymme för eftertanke och känslor. Det skapar såklart en helt annan dynamik, men den dynamiken bjuder in betraktaren till ett betydligt större sammanhang.
människans instinkt att fylla i luckor
Våra hjärnor är konstruerade för att hitta mönster och sammanhang. När vi ser en bild där något saknas, börjar vi automatiskt att fylla i berättelsen själva. Detta är en av anledningarna till att vissa bilder känns mer engagerande än andra – de ger oss en roll i tolkningen. Att lämna något osagt i en bild kan skapa ett mer aktivt engagemang hos betraktaren. En bild av en hand som släpper taget om en annan kan antyda separation eller frihet. Men det är vi som tittar som avgör vilket. På så sätt blir varje bild personlig för den som ser den.
att våga lita på det osagda
Som fotografer kan vi ibland känna att vi måste ge hela bilden, hela berättelsen. Vi måste lägga den i handen på betraktaren och utlämna all risk för eventuell misstolkning. Vi är rädda att blotta oss och att betraktaren inte ska förstå. Men ofta är det mer effektivt att antyda än att överförklara. Det lämnar plats för tolkning, känslor och djup.
ska man styra upp denna typ av bild eller ska man behålla det dokumentära?
Jag tycker att detta är ett intressant perspektiv. Ska man styra upp och organisera den här typen av bild för att förstärka en berättelse, eller ska man behålla det dokumentära och naturliga? Om man väljer att stagea, hur påverkar det berättelsen? Är det fortfarande autentiskt? Dokumentär fotografi är intressant, just för att man inte petar i detaljer utan helt enkelt bara befinner sig som en skugga över nuet där varje stund fångas precis som den är - utan krusiduller.
När man iscensätter en bild kan man medvetet skapa en starkare visuell berättelse. En tom barnstol kan placeras i det perfekta ljuset, en ballong kan släppas vid rätt ögonblick, och fotspår i snön kan leda precis dit vi vill att betraktaren ska titta. Man har kontroll över kompositionen, färgerna och stämningen – allt för att förstärka den känsla man vill förmedla. Det kan göra bilden mer kraftfull och symbolisk, men riskerar också att kännas för regisserad om det inte görs med fingertoppskänsla.
Att fånga en scen precis som den är kan ge en annan sorts styrka. Det finns något djupt berörande i det spontana och oförutsägbara – att ett barn råkar lämna sina skor vid dörren, att fotspåren i snön faktiskt tillhör någon som nyss gick där. Ibland säger verkligheten mer än vi någonsin hade kunnat regissera. Men det kan också innebära att vissa detaljer som hade förstärkt berättelsen saknas, eller att bilden inte blir lika visuell stark som man önskat.
Kanske finns det en gyllene medelväg. Man kan dokumentera med en medveten blick – observera och fotografera när ögonblicket sker naturligt, men också vara beredd att förstärka vissa detaljer om det behövs. Att försiktigt flytta en stol närmare fönstret för bättre ljus eller att vänta in rätt ögonblick när en ballong är på väg att släppa – utan att det känns tillgjort.
vad är sant i en bild?
Dokumentärfotografi handlar om att fånga verkligheten som den är – men innebär det att vi alltid måste avstå från att påverka den? När vi fotograferar en scen gör vi alltid val: vi bestämmer vinkel, ljus och ögonblick. Vi kan välja att lyfta fram det som syns, men också det som inte syns. En bild av ett par barns skor vid ytterdörren berättar en historia trots att barnet själv inte är där. Kanske är det just frånvaron som gör bilden så talande – vi förstår att någon har varit där, att en rörelse precis har ägt rum.
Men är bilden dokumentär om vi flyttar skorna för att få bättre ljus? Om vi väntar tills de hamnar "rätt" av sig själva? Gränsen mellan det observerade och det iscensatta är ibland tunn, men kanske handlar det snarare om intention än om teknisk sanning. Dokumentärfotografi är inte alltid en absolut verklighet, utan en tolkning av den. Genom att förstå hur vi kan använda både närvaro och frånvaro i en bild, kan vi berätta historier på ett sätt som berör – utan att behöva styra dem för mycket.
så vad gör en bild sann?
Är det ögonblicket vi fångar, känslan vi vill förmedla, eller vår egen tolkning av verkligheten? Det dokumentära berättandet handlar inte bara om att visa vad som faktiskt hände, utan också om hur vi väljer att se det. Kanske ligger sanningen inte i om skorna vid dörren flyttades eller om ljuset justerades – utan i den historia vi vill berätta och den känsla bilden väcker.
Hur ser du på det här? Föredrar du det helt spontana och dokumentära, eller tycker du att en medveten förstärkning kan göra berättelsen starkare? Jag har gjort ett inlägg om det här på mina sociala kanaler. Du får jättegärna dela med dig av dina tankar och reflektioner där. Det är tyvärr inte möjligt att lämna kommentarer här, men jag diskuterar gärna detta på Instagram ♡